Europaresa
Nu var det inte många dagar kvar av semestern och ingen ordentlig resa hade man hunnit med heller.
Beslutr mig för att åka iväg på en europaresa, en europaresa som jag egentligen annars också gått och ruvat på en längre tid. Ringer till brorsan och hör om han är intresserad att följa med på en resa, som i princip skulle gå ut på att hinna med så många länder som möjligt på ca nio dagar. Han är givetvis inte sen att hänga på.
Fredag. Möter upp brorsan vid Antnäs parkeringsplats strax utanför Luleå. Därifrån följer vi raka spåret efter E4:an ner till Gävle och svänger av där inåt landet för att göra vår första övernattning i Avesta.

Lördag. Tanken är att hinna på söndag till Sachenring i Tyskland för att kika på GP-finalerna i roadracing. Jag har innan resan redan spikat ett lämpligt ställe för övernattning strax söder om Hannover. Campingen ligger visserligen inte långt från det berömda Villa Lövenhartz, där dom flesta hojåkarna brukar annars övernatta. Nu råkar det vara helg och jag vet att under helgerna brukar stället vara bokat av klubbar och vi ids inte börja göra några onödiga vändor efter vägen för att kolla om detta stämmer.
Sverige passeras i snabb takt, två färjor och en Danmark senare är vi i Tyskland. Från Puttgarden håller vi hela vägen ner efter autobahn och svänger av först vid Northeim som ligger ca tio mil söder om Hannover. Från autobahn är det bara några mil till campingen, men campingar i Tyskland är mycket svåra att hitta. Oftast finns det inga skyltar och lokalbefolkningen vet heller inte var dom ligger, så vi får problem att hitta campingen.
Efter lite sökande och frågande kommer vi fram i allafall tillslut till campingen. Campingen visar sig dessutom vara stängd för kvällen. Klockan har vid det här laget hunnit bli nästan åtta på kvällen och vi är trötta samt hungriga.
Färja mellan Sverige och Tyskland. Lugn sjögång, så inget större behov av surrning av hojarna
Vi har ingen lust att börja jaga ett nytt ställe mer och beslutar oss för att slinka in bakvägen in till campingområdet och försöka hitta nån av personalen. Väl inne får vi tag på en av campingvärdarna som tycker synd om oss och släpper in oss.

Söndag. Åker iväg tidigt på morgonen för att hinna se hur det ser ut i gamla Östtyskland och inte minst, för att hinna till Sachenring och finalerna i GP:t.
Följer vägarna söder om Harzområdet, där vi bara slängs in i helt otroliga hojvägar. Efter vägen finns det t o m varningsskyltar som varnar för kurvtagande hojar. Fastän det är tidigt på morgonen så hinner vi möta massor av hojar i full karriär.

I gamla Östtyskland märker man av kontrasterna.
Gråa hus varvat med häftiga cabmercor. 		Vid Nordhausen svänger vi av från Harzområdet söderut och kommer ut på autobahn igen. Vid ett tillfälle kör vi in i en före detta östtysk stad och bara stannar till för att studera livet. Vi märker att det ser ganska slitet ut, precis som i spionfilmerna man sett på TV. Det märkliga är bara att, medan man står där och tittar över den gråa stan, kan det helt plötsligt glida förbi en värstingcabmerca i miljonklassen. En mäktig kontrast som känns lite underligt.
Vid Sachenring är GP:t redan i full gång. Massor av åskådare som givetvis kommit dit på sina egna motorcyklar. Kön är lång och vi får lämna hojarna efter vägen några kilometer från banan.
Runt hela GP-området finns det en slinga som bussar åker runt hela tiden för att plocka upp åskådare som parkerat sina hojar och vi hoppar på en av dessa bussar. Medan vi åker i bussen ser vi kilometerlånga köer med parkerade hojar efter vägen och vi beslutar oss för att på tillbakavägen promenera tillbaka och kika på alla dessa motorcyklar.
Vid insläppet visar det sig att det är inga problem att köpa biljetter till ett vettigt pris. 250- och 500 finalerna har inte ens börjat, så vi strosar runt först och få en blick av dom olika teamen. Kul är att se världsstjärnorna från nära håll och nu förstår man varför GP-hojarna ser stora ut på TV, det är ju bara "smågrabbar" som kör dom.
Roadracing är bättre på TV, men det är kul att se och känna atmosfären, speciellt på läktaren när en hemmaförare kör. Vid ett tillfälle tror jag hela läktaren ska explodera när Waldman kör om ett par medtävlare. Fruktansvärt liv på åskådarna, smällarna som smäller under läktaren låter som små bomber.
  Rossi firar segern i 250
  klassen.
Direkt efter 500-rejset drar vi iväg för vi har ännu en lång dag framför oss. Vi ska ju även hinna till Österrike samma dag. Vi går till våra hojar samtidigt som vi studerar alla roliga byggen som står parkerade efter vägkanten. Väl framme vid våra hojar försöker vi ta en genväg ut mot den södra delen av autobahn, men blir abrupt stoppade av polisen som skickar oss tillbaka åt rätt håll.
Vid Oelsnitz stannar vi till för att tanka, där vi också svänger av mot Cheb i Tjeckien. I Cheb stannar vi till en stund och bara tittar på folklivet i Tjeckien.
Tillbaka in i Tyskland igen via gränsövergången vid Arzberg. Vid tullen stannar vi till för att fota lite, men blir barskt ombedda av dom tjeckiska tulltjänstemännen att stoppa undan kamerorna.

Dagens mål är att hinna köra över passet Grossglockner i Österrike och till svenskcampingen Heiligenblut. Klockan har efter fotandet i Tjeckien hunnit bli mycket, så vi tar snabbaste vägen ner efter autobahn till Österrike.
Tullen vid Tjeckien. Ett foto tog vi i smyg allafall.



Häftiga vyer när vi åker över Grossglockner. 		Strax väster om Salzburg i Österrike svänger vi av autobahn och hamnar efter några mil på vägen över Grossglockner. Över passet tar dom betalt en slant, men värt varenda öre. Fantastiska vyer och massor av turister. Vid ett tillfälle stannar vi och tittar på när folk åker rutschkana efter en lång snöslänt där dom också får upp riktigt rejäla farter. Mycket vuxna småbarn i den backen.
På vägen ner från berget hamnar jag bakom en BMW full med människor i. Han kör hejvilt nerför och jag noterar att det ryker kraftigt från bromsarna vid varje sväng. Lukten av brända bromsar är påtaglig, men han bryr sig inte om det. Kanske är han ute efter personligt rekord nedför backen?

Vid Heiligenblut får vi bekräftat varför den kallas för svenskcamping. På plats finns kanske tio hojar när vi kommer dit, endast en är ickesvensk och kvällen ägnas åt till att snacka med dom svenska hojåkarna. Det visar sig också att några av dom är från Storuman i Västerbotten och dom har vi träffat på tidigare bl a på Storumanträffen.

Måndag. Den här dagen har vi tänkt hinna med att köra genom Dolomiterna och inte minst, Stelviopasset i Italien, men min kedja på Transalpen har vid det här laget blivit så långt, att det inte går att spänna den mer. Vi beslutar oss för att i allafall köra mot Italien och se om vi efter vägen hittar en Hondaaffär som kan byta drivpaketet åt mig.
I Lienz hittar vi en Hondahandlare som har hemma drivpaket till min hoj. Däremot har han bara orginalstorlekarna på dreven. Eftersom jag har en annan drevning på hojen, så beslutar jag i samråd med mekanikern att vi bara kortar av kedjan ett par länkar, så att jag ska kunna fortsätta resandet och även ta mig hem på det.
När jobbet med kedjan är klart har tiden hunnit rinna iväg. Vi beslutar oss för att skippa Dolomiterna, köra raka spåret till Stelvio och istället njuta ordentligt av det bergspasset.
  I Lienz får Transalpen
  kedjan kortad.
Fem mil senare passerar vi den italienska gränsen, där vi tar riktning mot Bolzano. Kortaste vägen till Bolzano går förmodligen via Dolomiterna. Vi är rädda att det ska ta alldeles för mycket tid att åka igenom där och vi väljer istället att ta den snabbare E66:an. Några mil före Bolzano blir det snabb motorväg, men vi skippar motorvägen och följer istället småvägarna dom få milen till Bolzano, framför allt för att slippa betala motorvägsavgift.

När vi väl har kommit upp på Stelvio känns det som vi kört genom hundra kurvor. Fram och tillbaka uppför berget och kurvorna kändes som om dom aldrig skulle ta slut. Roligt är också att man väl uppe kan nästan se varifrån man klättrat upp efter berget.

Mäktigt när man vänder sig om och ser vad man kört uppför i Stelvio. 		Stelvio ligger ju ca 3500 meter över havet och det sägs att motorcyklarna börjar gå dåligt där uppe. Just då känns det bara som en myt, för på våra hojar märker vi inte av det i allafall.

Längst upp är det massor av turister på plats, framför allt motorcyklar. Vi knallar runt och studerar mc-livet där, käkar en liten korvbit samtidigt som vi intervjuar korvförsäljaren lite grann om kommande Schweiz. Jag får av honom viktig information angående om schweizare och deras pengar, information som jag senare skall ha nytta av visar det sig.
När vi tittat oss less på Stelvio, så påbörjar vi nedklättringen från passet på andra sidan.
Nu blir kurvorna mer tvärare, men tempot ändå mycket snabbare. När vi kommer ner från passet har inte klockan blivit ännu värst mycket, men vis av erfarenheten från Tyskland, bestämmer vi oss för att ta in på den första bästa camping som dyker upp.


Camping i Bormio strax efter Stelvio. Lite stökigt innan vi får in grejorna in i tälten. 		I Bormio hittar vi direkt en trevlig camping som vi tar in på. På campingen finns också en pizzeria som gjör sina pizzor i stenugn. För oss innebär det också att det är världens läge att prova en riktig pizza från pizzans hemland, så självklart köper vi en varsin sådan. Besvikna konstaterar vi efteråt att pizzan från pizzeria Zorbas hemma i byn är ändå bättre. Nåja, kanske är vi bara ovana?
Senare på kvällen dyker också våra vänner från Storuman upp på campingen av en slump. En av Storumanborna hade fått plötslig hemlängtan i Österrike och vänt hemåt. Dom berättar att dom hade tagit sig igenom Dolomiterna på vägen dit och dom tycker att vi har missat ganska mycket genom att inte köra igenom området.
På kvällen knallar vi runt lite i området och studerar det italienska livet. Trötta och nöjda över vad vi varit med om denna dag går vi till bädds i våra tält och somnar in förnöjt.


Tisdag.Den här dagen har vi bestämt oss för att försöka hinna till den tyska sidan innan dagens slut. Innan vi lämnar Italien, beslutar vi oss för att åka via skatteparadiset Livigno som ligger bara en bit bort.
I Livigno finns inte mycket att se. Vi stannar till bara en stund och snackar med en besökande turist.
Ett par mil senare är vi inne i Scweizh och vi vänder västerut med riktning mot sydvästra Tyskland. På vägen dit tar vi en avstickare in till lilleputtlandet Lichenstein, inte mycket att se där heller. Det enda vi noterar av intresse är att reg.skyltarna samt landsbeteckningen på bilarna ser mer ut som om dom kom från nån öststat.

Tillbaka in i Schweizh igen. Nu får vi igen göra ett beslut om motorvägsavgift. I Schweizh är det billigare att åka motorväg, men och andra sidan så måste man istället köpa en årsavgift. Vi kollar in kartan och noterar att återigen kan vi ta småvägarna bredvid motorvägen. Vi övertalar oss själva att det är trevligare att köra småvägarna, dessutom tar det bara en massa tid att köpa sig ett märke.

Vi får bittert ångra vårt val av att ta småvägarna. Hastighetsskyltar med sextio kilometer i timmen nästan hela vägen. Varje gång det dyker upp en åttioskylt blir glädjen kortvarig för, en kilometer senare står det sextio igen.
Nu har det dessutom blivit varmt, riktigt varmt! Skräcken är när det blir rödljus nånstans, värmen gör att det bara sprutar svett när man stannar. Inte rött, snälla inte rött, mummlar man för sig själv när man kommer till ett trafikljus. Tanken att hamna på ett lasarett långt hemifrån gör också att vi vill behålla våra skyddskläder på. Jag börjar förstå varför folk inte kör med skyddskläder på och att det inte är hjälmtvång på mopeder i dom sydligare delarna av europa.

För att komma bort från värmen lite snabbare och förhoppningsvis kyla ner oss lite av fartvinden, beslutar vi oss för att öka tempot istället. Smart drag!?! Vid ett ställe har polisen hastighetskontroll där vi blir båda uppmätta till lite för hög hastighet. Polisen som talar knagglig engelska förklarar för oss att vi blir skyldiga dom 200 schweiziska franc per skalle, vilket motsvarar drygt tusenlappen var i svenska pengar. Kontant på plats gäller!
Nu får jag användning för det som korvförsäljaren vid Stelvio berättade för mig, dvs att schweizarna är väldigt patriotiska och det gäller även då deras egna valuta. För dom gäller bara franc och i värsta fall D-mark som betalningsmedel.
I min ficka har jag, inklusive D-mark, massor av olika valutor, men inga franc. Min tanke är att om inte jag har några pengar att betala böterna med, så måste dom konfiskera min hoj. Jag räknar snabbt ut att, konfiskera en utländsk hoj blir nog ganska krångligt för dom och den åtgärden är nog ganska minimal. Jag stoppar undan mina D-mark och tar upp min sedelbunt när polisen kommer fram efter att ha varit och hämtat kvittoblocket. Bläddrar i sedelbunten medan jag rabblar upp för han, swedish, visa, danish...allt medan han bara skakar på huvudet.
Under tiden har brorsan stått lite bakom honom och tyvärr dragit fram sina D-mark. När polisen ser att han har D-mark, rycker han ur handen allt vad han har av den valutan. Som tur är, så har han inte mycket av dom kvar.
Medan han står och skriver kvitto åt brorsan sätter jag på mig hjälm och handskar. När polisen är klar med brorsan, vänder han sig om mot mig och ser att jag har satt på mig all utrustning. Där står jag i full mundering, ser oförstående ut och färdig att åka iväg. Han tittar på mig i några sekunder, muttrar nåt och vinkar med handen iväg oss.
Vi kör några kilometer och stannar till för att räkna vad kostnaden för fortkörningen blev för oss. Vi konstaterar att polisen har enlig kvittot norpat 75 D-mark av brorsan, vilket motsvarar drygt 300 kronor i svenska pengar. Billigt tycker vi!
När vi kommer till Bodensjön, svänger vi av västerut. Nu blir vägarna lite snabbare, trevligare och inte minst, vädret lite svalare. Vi passerar Bodensjön och följer vägen mot Basel på den schweiziska sidan.

Strax före Basel svänger vi av norrut och kommer in i Tyskland igen. Nu skippar vi allt som heter småvägar, tar autobahn och bränner raka spåret till Freiburg. I Freiburg har jag redan hemma sett att där finns en stor campingplats, som vi också tar in på för övernattning.
Efter Bodensjön lite högre upp och svalare.

Onsdag. På morgonen utan att veta om det när vi kliver upp, kommer den här dagen bli lång.
Från Freiburg är det inte många mil in till Frankrike. Vi tar västerut den kortaste vägen dit och kör sen norrut mot Metz. Nu börjar det bli lite tidsnöd, så strax före Nancy bestämmer vi oss för att ta smällen och betala motorvägsavgift.

Vid en av vägtullarna i Frankrike. Fick en att fundera vad dom egentligen drog för belop med våra visakort. 		Jag har tidigare läst att det är dyrt att åka motorväg i Frankrike och att det går bra att betala med visakort. Däremot har jag ingen aning om hur man betalar avgiften i Frankrike. Vid första vägtullen stannar vi till strax före, funderar, tittar och diskuterar hur vi ska förfara. Medan vi står där kommer en av tjänstemännen ut från sin hytt, mumlar nåt på franska medan han pekar åt oss att köra fram.
Jag blir lite fundersam när dom bara drar mitt visakort i sin maskin och ber oss åka vidare, inga underskrifter eller nåt sånt tjafs. Bäst att kika sen om dom ens drog nån summa eller kanske t o m tömde dom mitt konto. Nåja, det senare lär jag väl i allafall märka när jag tankar nästa gång tänker jag.
För att åtminstone se nåt av Frankrike, så styr vi emellanåt av från motorvägen och in i nån småstad. Städerna där ser ut som städerna överallt och besöken blir inte långvariga heller. Nu har vi dessutom fått kläm på hur man betalar vägavgiften också, ibland betalar man före ett vägavsnitt och ibland efteråt.

Strax efter Metz tar vi av motorvägen och kör in i Luxemburg. Huvudstaden passerar vi med en omväg runt, svänger västerut och kommer efter några mils körning in i Belgien. Vårt mål nu är att ta oss till Tyskland igen och till den berömda Nordslingan, kika på fordonen som åker där och eventuellt själv ta ett varv runt den 2 mil långa banan.
På den tyska sidan slängs vi in i eiffel-området som är ett litet mecka för en del hojåkare.

Tidsträning på Nurnburg. 		Vacker och häftig mc-natur för en motorcyklist. Vi har däremot inte tid att undersöka området, utan åker direkt mot Nordslingan. På den nya banan några kilometer från slingan upptäcker vi att det är tidsträning inför en deltävling i tyska mästerskapet. Cralle kör ju i Tyskland, så vi stannar kvar och tittar på träningen. På plats finns också massor av andra svenska hojåkare, om dom är där för att kika på tävlingen eller njuta av området vet vi inte.
Efter ett par timmar när vi kollat in lite av träningen och strosat runt i området, så upptäcker vi att klockan har blivit alldeles för mycket för att vi ska hinna undersöka Nordlingan ordentligt. Dessutom har det börjat småregna också, så vi bestämmer oss för vända siktet mot Holland istället och återkomma hit nån annan gång.

Vi kommer in i Holland via Aachen, där vi följer den tyska gränsen. Vid Venlo tar vi oss tillbaka in i Tyskland och nu börjar det också komma riktigt ordentligt med regn. Just då vet vi inte att dom närmaste tolv timmarna kommer att ge oss en rejäl lärdom inför framtiden vad gäller regn och mörker i den sydligare delen av europa.
Vi beslutar oss för att i allafall försöka köra en bit. Nästa dag ska vi vara i Köpenhamn, där några lulebor väntar in oss på campingen där.

Regnet slår som spön i backen när vi nu försöker hitta nånstans att sova. När det regnar sådär hårt och man har dessutom hunnit bli lite småblöt tappar man också lite av omdömet. Istället för att söka övernattning efter vägen, så kör man bara i förhoppning om att regnet ska ta slut och ett övernattningsställe bara dyker upp rakt framför näsan på en.
Det blir bara pannkaka av vårt sökande efter nånstans att sova. Nu kommer vi dessutom upp på autobahn mot Bremen. Klockan har hunnit bli åtta och det har blixtsnabbt blivit kolsvart ute. Mörker i kombination med regn blir sikten dessutom så dålig, att jag blir nu tvungen att bara sikta in en långtradare och följa dess baklampor i mörkret.
Vår enda chans är nu att hitta ett hotell vid någon av bensinmackarna efter autobahn, men att hitta ett ledigt rum sent på kvällen visar sig vara totalt hopplöst. Vi är nu väldigt trötta och blöta. Våra etapper blir i princip bara sträckan mellan bensinstationerna, dvs ca fyra till fem mil, där vi ägnar tiden åt till att torka oss under nån handtork och dricka massor av kaffe. Emellanåt sticker vi in på nån av hotellen och frågar om det finns nåt rum ledigt.

Torsdag. Klockan har nu passerat midnatt. Vi har nu varit i farten i snart tjugio timmar och är nu rejält trötta. Vi har nu också gett upp hoppet om att hitta nånstans att sova och beslutar oss för att bara ta oss mellan bensinmackarna och vänta in morgonen. Nu har det i allafall slutat ösregna, så det blir lite lättare att stå ut.
På bensinmackarna finns det korridorer innan toaletterna. Kvällen ägnas åt att hänga i dom, varmt och torrt är det i allafall. Brorsan noterar jag oftast sova stående genom att han lutar sig mot väggen och låser fast benet rakt. Själv har jag lite svårt för att sova sådär i allafall, så jag promenerar runt lite, studerar autobahnfolket och t o m hinner laga en bil åt en dam som har lite probem med den.

Nu har vi jätteproblem att orka ens ta oss mellan bensinmackarna. Milen känns som evigheter mellan mackarna och att stanna på autobahn får man inte göra. Vid ett tillfälle tidigt på morgonen vaknar jag av att jag håller på att ramla av cykeln samtidigt som jag vinglar över på den andra filen. Som tur är så har inte morgontrafiken kommit igång ännu och jag klarar mig från en incident. En bil som ligger en bit bakom oss i den andra filen får bromsa in, det är allt.

Vi konstaterar efter den incidenten att det är nog bäst att hitta en campingplats för att lägga oss och sova en stund. Kompisarna i Köpenhamn får vänta ett dygn. Klockan är nu strax efter tolv och i allafall jag har nu varit vaken i över trettio timmar. Vid Lubeck svänger vi av mot Travemunde. Där finns en campingplats som vi sovit i för några år sen. Campinplatsen visar sig vara stängt för gott, så vi åker småvägarna mot Puttgarden. Strax norr om Neustadt dyker en camping och vi ställer upp våra tält för att sova.
Men innan läggdags hinns det med några öl först. Tyvärr blir ölen som nån slags injektion, så det slutar med att vi piggnar till. Sovandet glömms bort totalt och ruljansen är igång igen! Kompisarna som egentligen är bara ca femton mil och en färja bort, ringer vi till och berättar vad som hänt och att vi syns istället nästa dag. Resten av dagen ägnas åt till att dricka lite öl, promenera i området och bara slappa i det vackra vädret.

Fredag. Vi vaknar som vanligt tidigt på morgonen. Kör småvägarna till Puttgarden där färjan tar oss över till den danska sidan. Femton mil senare är vi i Köpenhamn och jag gör det klassiska misstaget att försöka hitta campingen i Köpenhamn på känn.
Efter en timmas irrande så gör jag det som jag brukar göra, knallar in på en bensinmack, får en turistkarta där personalen pekar ut var vi befinner oss. Camping Bella Hoy vet jag ju sen tidigare var den finns på kartan. Sen är det bara att följa kartan, emellanåt stanna och stämma av var man är och vips, så är man framme.
På campingen ligger Kent, Sirkka och Teppola ute på sina liggunderlag i det vackra vädret. Växlar in lite valuta i receptionen och går in i butiken bredvid och köper lite öl. Eftermiddagen ägnas åt till att bara snacka och dricka lite öl. På kvällen tar vi, bussen som går strax utanför campingen, in till stan och vandrar bl a på ströget och studerar stadslivet.
Campingen i Köpenhamn. Sirkka, Kent och Teppola slappar.

Fartbild på brorsan och hans Honda Blackbird. 		Lördag. Vi kommer iväg lite sent den här dagen, så ambitionen att hinna ända hem den här dagen tar vi snabbt bort från våra tankar. Kent och dom stannar kvar på campingen för att fortsätta vidare på sin semester lite senare på dagen och vi säger hejdå åt dom.
Vi tar färjan mellan Helsingborg och Helsingör. Sverige passerar vi i raskt takt. I Sundsvall har klockan blivit så pass mycket att vi bestämmer oss för att sova där. Det är nu sista natten innan vi är hemma, så vi lyxar till det och tar in i en stuga nu.

Söndag. Söndag morgon och hemlängtan. Ändå tar vi det ganska lugnt. Fast det är bråttom hem, så känns det som vi ändå vill njuta av den sista dagen av vår resa. Känns lite vemodigt att resan är slut, men samtidigt roligt att komma hem och träffa familjen. På hemvägen stannar vi traditionellt till vid sandöbron en stund. Vid fyrasnåret är jag hemma. Elva länder på nio dagar hann vi med iallafall!



www.saarela.se